Rikets skattkammare – riket, kopparen och Vasa

Falu Gruva arrangerade den 12 februari ett ”soppföredrag” om Vasa och kopplingen till gruvan i samverkan med Vasamuseet och föreningen Kultur och Miljö. Kvällen inleddes med att soppa, bröd och dryck hämtades av publiken som uppgick till nästan 100 personer.

Soppkö

När soppan var uppäten hälsade Falu Gruvas verksamhetschef Anna Björkman alla varmt välkomna och presenterade kort föredragshållarna, båda knutna till Vasamuseet.
Först upp i talarstolen var forskaren och historikern Anna Maria Forsberg. Anna Maria inledde med en historisk exposé över tiden strax före och under den svenska stormaktstiden. Bl a gruvindustrin blomstrade tack vare att Karl IX i början av 1600-talet tagit in mängder av utländska experter till Sverige som utvecklat teknik och arbetssätt. När sedan hans son Gustav Adolf blev kung 1611 fortsatte även han att utveckla Sverige till en industri- och handelsnation. Stora inkomster behövdes nämligen för att finansiera flera pågående krig samt avbetala på ”Elfsborgs lösen”.
Kopparen från Falu gruva var den viktigaste förutsättningen för tillverkning och finansiering och den blev ännu viktigare när silvermynten 1624 avskaffades och ersattes med kopparmynt.

Det segslitna sjökriget mot Polen pågick som bäst när Gustav II Adolf 1625 undertecknade kontraktet för byggande av det stora örlogsskeppet Vasa med skeppsbyggmästaren och holländaren Henrik Hybertsson. Kontraktet var på 42000 daler och kostnaden slutade på 53000 daler. Flera vagnslaster med kopparmynt krävdes vid betalning då inga stora myntvalörer fanns.
Den 10 augusti 1628 löpte Vasa ut från varvet Skeppsgården på Blasieholmen. Samma år invigdes det första djupschaktet ”Regeringsschaktet” vid Falu Gruva.
När Vasa befann sig strax utanför Beckholmen kom plötsligt några kraftiga vindbyar och tog tag i seglen. Vasa kantrade och då kanonportarna var öppna tog hon in stora vattenmängder och sjönk till 32 m djup på sin jungfrutur. Hon var för hög och rank! Ingen blev ställd till svars då kungen själv deltagit projekteringen och detaljbesluten. Endast några få ur besättningen omkom.

Anna Maria Forsberg

Först 1956 upptäckte privatforskaren och ingenjören Anders Franzén vraket efter Vasa och kort därefter påbörjades dykning för bärgning under ledning av Per Edvin Fälting. 1961 kom Vasa upp till ytan och utgrävning av skeppet kunde påbörjas. När det arbetet, efter flera månader, var klart påbörjades konserveringen som pågick i 19 år. År 1990 invigdes högtidligen Vasamuseet.
Ca 700 färgrant bemålade träskulpturer fanns på Vasa, sannolikt utförda av bildhuggaren Mårten Redtmer. Denne Mårten kan även ha gjort flera skulpturer i Kristine kyrka i Falun. 40000 föremål har omhändertagits från Vasa varav tusentals kopparmynt.

Andre talare var Fred Hocker som berättade om Vasas bronskanoner. Vid avseglingen var Vasa bestyckad med 64 kanoner av en ny 24-pundstyp. Det skulle ha varit ytterligare 14 kanoner men gjuteriet i Stockholm hann inte få fram dessa i tid. Kanonerna kostade mer än hela skeppsbygget i övrigt! Kanonerna gjöts av 94% koppar totalt 60 ton, huvudsakligen från Falu Gruva samt 4,5% tenn och 1,5% bly. Vasa hade störst eldkraft av alla örlogsfartyg i världen när hon sjönk. Tre kanoner finns på Vasamuseet och 61 saknas fortfarande. Allt tyder på att de saknade har bärgats med en enkel typ av dykarklocka under senare delen av 1600-talet och sålts, sannolikt till England.
Vasamuseet har med hjälp av sponsorer låtit tillverka en exakt kopia av 24-pundskanonen och sedan provskjutit med denna med 54 skott på Bofors test- och övningsområde. Laddning 2,65 kg krut per skott och kula av originaltyp.
Räckvidd som längst ca 1000 m, effektiv räckvidd på land ca 300 m och mycket stor spridning i sida och höjd. Att sikta och träffa ett annat skepp i öppen sjö måste ha varit utomordentligt svårt!